Flyt som en fjäril, stick som ett bi av Elin Nilsson

Allt 14-åriga Miranda vill, är att simma och hon är så bra på det att hon går mot en plats i ungdoms-SM. Hon tränar 9 gånger i veckan och ger järnet varje gång, låter kroppen ta ut sig till max och hon älskar det. Hennes bästa vän sedan de var små är Johanna och de gör allt tillsammans, i alla fall då Miranda inte är på träning. När träningen känns svår har Miranda stöd av glada Johanna som uppmuntrar henne och skriver på sin populära blogg om hur kul de har tillsammans.

Mirandas familj däremot är allt annat än glad och stöttande. Hennes bror Elias kallar hon numera för amöban sedan han gav upp gymnasiet för att istället permanent rulla ner sin rullgardin, stänga sin dörr och leva i konstant mörker framför datorn och World of Warcraft. Miranda hatar honom och det han blivit och hon är ännu mer arg på sina föräldrar som på sin höjd gör halvhjärtade försök att få honom att börja leva ett normalt liv igen. Det går så långt att även mamman säckar ihop i ett uppgivet tillstånd och inte vill stiga upp ur sängen. Pappan är den enda som så och då visar lite tillstymmelse av intresse för hur det går med Miranda och hennes liv med simningen.

Ungefär samtidigt som Miranda lägger in en högre växel med träningen går också startskottet för när vänskapen med Johanna rämnar. Och det gör det med besked. Starka Miranda ser sig som en överlevare och medan betygen i skolan dalar växer hon i resultaten på simningen. Ända tills hennes axel säger ifrån och SM är hotat. Allt i hennes tillvaro hänger nu på en lös tråd och frågan är om hon är stark nog?

Att lyckas skriva en bok om simning, som läsare utan intresse för denna sport kan älska, måste vara en utmaning. Men jag kom på mig själv med att faktiskt gå igång när Elin Nilsson beskriver hur Miranda blir ett med vattnet, hur hennes muskler arbetade med maxtempo och det är intensiva intryck hon får av att vara i simhallen, hennes andra hem.  Språket är snabbt, det känns nära och det känns genomtänkt. Dock är det på flera ställen jag tycker att språket inte tillhör en 14-åring som t.ex. när hon ”livspusslar sig hem från simhallen”? Det finns dock fler exempel text att älska och som står ut och som man gärna läser en gång till som när Miranda beskriver hur hon finner styrka i sin starka kropp: ”jag är vacker så jag ryser” eller hur de jobbiga känslorna förstör hennes”vattenläge”.  Bokens fokus ligger kring hennes simning och det är då boken är som bäst men även skildringen av den problematiska vänskapen till Johanna är fin. Man känner ångesten och oron mellan raderna och det är trovärdigt. Hennes förhållande till familjen och hennes bror hade jag dock velat veta mer om. Tyvärr lämnas det lite i skymundan och det är synd. Älskar dock beskrivningen av Malmö med omnejd, ett plus.

/elina