spökhistoria med mysfaktor

En av mina favoritböcker från förra året är Min osynlige vän skriven av Louise Arnold. I Min osynlige vän är spöken inte döda människor som vi vanligtvis tror oss veta, utan spöken är i allra högsta grad en egen art, (om än en osynlig sådan) precis som hundar är en art eller människan är en art. Och det finns olika sorters spöken som alla har sin speciella uppgift här i livet. Det finns Poltergeist som är experter på att gömma undan saker för människorna, Sorgebringare lever på att få folk att gråta och Skrikare är de där spökena som får håren att resa sig på armarna och kalla kårar att löpa längs med ryggraden bara för att nämna några exempel. Och så finns det ett spöke som heter Artur Grå. Artur Grå vet inte riktigt vad hans uppgift här i livet är och han är ohyggligt olycklig över detta. Just som Artur Grå sitter och är bedrövad och bekymrar sig över sin livskris så hör han (spöken har nämligen enormt bra hörsel) hur en pojke sitter och gråter. Pojken är Tom Golden som är nyinflyttad och som blir mobbad i sin nya skola. Artur Grå kommer på snilleblixten att han ska hjälpa Tom. Artur ska bli Toms osynlige vän och räddare i nöden! Sagt och gjort. Artur flyttar in under Toms säng och följer med honom i skolan. Han plockar bort lappar som elaka elever sätter på hans rygg och sitter med honom på lunchrasten så att Tom slipper känna sig så väldigt ensam. Men bekymren hopar sig för Tom när han en dag helt plötsligt upptäcker att han som enda människa kan se spöken!

Min osynlige vän är en spännande och rolig mysrysare. Gillar man Harry Potter så kommer man säkerligen att tycka om den här boken också. Under påsken har jag läst den fristående fortsättningen Sökes: Vilsna spöken (Läs mer om boken här). Den är minst lika mysig att läsa och jag blir på lika gott humör av den här boken som av Min osynliga vän.  Hög feel-good-faktor med andra ord.